Till minnet av Tuffe

Till sist kommer vi alltid till den punkt där alla vägar skiljs. ”Rör vid hans kropp”, sa jag till mig själv. Nu låg Tuffe där, längst in i vedboden i väntan på den grav jag skulle gräva vid sjöboden, vår plats under så många år. Jag stod där, en evig sekund med ljudet av sorg som hamrade benmärgen i mitt skelett till stillhet. Att älska någon är att medge den fasansfulla förekomsten av utplånande.

Tuffe reste snabbare än jag. Så annorlunda allt blev. Som när man ropar i skogen och ekot endast får några av orden tillbaka, resten blir kvar bland träden. För min bästa vän Tuffe finns ingen morgondag. Från och med nu ska vi alltså inte göra något tillsammans. Inga dagliga rutiner återstår, de som blivit en så viktig del av mitt liv. Det är alltid ett högt pris att älska någon som måste försvinna. Att tömma hans låda där han brukade skrapa och stöka och väcka mig mitt i natten; just nu kan jag inte tänka mig något jag hellre skulle vilja göra. 

Varför berättar jag detta? Tuffe har aldrig uttryckt någon önskan om att bli ihågkommen. Han ville bara finnas så länge han förmådde. Till skillnad från mig hade han inget att bevisa. Han satt ofta vid ett fönster, såg ut, och spann så att det dånade. Människan är det sentimentala djuret. Gråtmildhet fanns inte i hans värld. Sitt liv började han i en liten flock, bland tre kattsyskon, som bodde på en loge. Snart fick han sin bästa vän. Den vännen var jag och som sådan accepterade han mig till sitt sista andetag.

Nu skriver jag för att hålla honom kvar. Den starkaste hågkomsten av Tuffe har jag i näsan, som kände doften av hans päls, och i min hand, som rörde den. Nu ska min hand långsamt, cell efter cell, glömma hur hans päls kändes. 

Att leva nära ett djur är att minnas något man glömt, något man visste som barn, när gräset var elektriskt av insekter under foten och alla bryggor varma av sol.

I en dagbok jag lite sporadiskt fört läser jag, att sjöbodens dörr står öppen mot septemberkvällen och att sjöbrisen sveper in. Sedan stänger jag dörren och konstaterar: ”Där inne sitter jag och min röda katt. Jag är 61 och han är fem. Vi ska leva för alltid.”

Paradiset hade vi på jorden, Tuffe och jag. Den sista sommaren med Tuffe lyste solen varje dag och grönskan böjde sig ner mot oss. Vi hade vår tid. Ändå vill jag tänka mig att en flik av hans skugga ska stanna kvar här på udden. Kanske ska han skymta här som en skälvning i en lövkrona en sommardag eller som en liten eldkvast på novemberhimlen. Kanhända ska han en dag komma tillbaka och sitta på tröskeln till sjöboden, tyst som en målning, med ansiktet i skuggan. Om jag gör upp en eld av torra tallgrenar och strandvirke kanske han kommer och värmer sig någon kall vinterkväll? Nu ska han dö bort från mig, lite mer för varje dag och detta minnets sätt att arbeta är ändå något att vara tacksam för.

Tröst? Ja, kanske ändå. Så underbart att få vara med, och att ha fått uppleva en sådan vänskap som den med en röd katt som hette Tuffe. Han var min första tanke på morgonen och den sista innan jag somnade.  Nu är jag ensam i sällskap med hans frånvaro. Han är mitt allra vackraste minne.

Ända till min egen död kommer han att leva i mig som ett ljust väsen. Han sätter den sagans punkt där den tumlande jorden öppnas mot de blinkande stjärnorna och förenas med den kupade himlen. Det var som om han färdats genom årtusenden och många dimensioner för att få vara här en tid tillsammans med mig.

Anders Johansson har nyligen publicerat boken Tuffe fanns.
Den finns att köpa till specialpris 160 kr (inkl frakt) för World Animal Protections supportrar. Skicka ett mejl till andersjohanssonkalmar@gmail.com så kommer boken inom ett par dagar.