Fångad i ”Oceans of fun”

Vid parkens entré möts jag av en stor, färgglad skylt där siluetter av hoppande, lekfulla delfiner pryder loggan. Allt är noggrant designat för att locka och förmedla glädje. Varumärkesjingeln "Zoo zoo, I got to Zoomarine, zoo zoo Zoomarine" ekar på repeat i högtalarna. Som besökare ska jag övertygas om att vilda djur i fångenskap är ett nöje.

Jag börjar gå runt inne i parken och får syn på en skylt med en felaktig artbild vid sköldpaddorna, en alligator i ett litet utrymme med algbetäckt botten intill en högljudd karusell och panikslagna stingrockor i en illaluktande inomhusbassäng – jagade av människors händer som plaskar i vattnet. Skyltar ber visserligen besökarna att avstå från blixt, men kamerablixtarna bländar ändå djurens ögon. Det blir så brutalt uppenbart att djuren här främst är handelsvaror som ska generera pengar.

I Zoomarines värld har delfinshowerna en central ställning. Parken kallar delfinerna för ”havets ambassadörer”. Det låter ju fint, men i praktiken handlar det om att tvinga dem att leva i en onaturlig miljö i fångenskap. Jag vet att Zoomarine totalt har 27 delfiner och inser snabbt att de flesta hålls gömda i bassänger som besökare varken kan se eller får komma nära. De som är beredda att betala tusenlappar erbjuds möjligheten att simma eller klappa ett fåtal delfiner.

Bassängerna som visas utåt är noggrant utformade för att skapa en semesteridyll med palmer, sandfärgat underlag, turkost vatten och större ytor. Men bakom den fasaden lever resten av delfinerna avskärmade från insyn, i mindre, anonyma bassänger som inte ens syns på parkens besökskarta.

Jag går längre in i parken för att hitta tiderna för delfinshowen.

Kidnappad för nästan 50 år sedan

Två gånger om dagen förväntas fem av parkens delfiner uppträda inför publik. Det är Missy jag hoppas få se – delfinen som visar sig ha huvudrollen i showen. Missy är 49 år och en av parkens tre vildfångade delfiner – hon kidnappades hänsynslöst upp från sitt naturliga liv från i havet utanför Mexiko för nästan fem decennier sedan för att utnyttjas för underhållning.

Jag tar plats på läktaren och ser mig omkring. Bakom den blåa färgen på glaset som omger bassängen skymtar jag smuts och alger som samlats på botten. Den konstgjorda färgen gör det svårt att se att vattnet inte är så klart som det först verkar. Publikläktaren fylls på av människor – familjer, barn med popcorn och förväntansfulla blickar riktas mot bassängen.

Alla har kommit hit för att bli underhållna. Innan showen drar i gång kommer en piratklädd underhållare för att sätta fart på publiken. Musiken och applåderna växer i volym. Strax innan showen visas en film på den stora skärmen vid bassängen. Zoomarine berättar stolt om ett räddningsprogram för sköldpaddor och på skärmen syns en havssköldpadda som fick hjälp – år 2004. Det är samma berättelse som upprepas år efter år. Hur många har de räddat sedan dess?

Från publikplats är det svårt att inte undra varför fokus ligger på en enskild insats från för över tjugo år sedan – samtidigt som delfiner hålls instängda i bassänger vi inte får se. När filmen tonar ut öppnas de stora luckorna längst bak i bassängen. Från baksidan, ut ur det som döljs för publiken, simmar delfinerna in en efter en.

Sist kommer Missy. Hon är parkens stjärna, showens centrum, men för henne finns inget val. Det är hon som ska göra de mest spektakulära hoppen och snurra i luften till publikens jubel. Hon presenteras som ”många ungars mormor” och ”familjens matriark”. Men det är ingen riktig familj. Delfinernas sociala band bryts gång på gång när de säljs, separeras eller dör i fångenskap. Missys riktiga familj fanns i havet utanför Mexikos kust på 1970-talet. Sedan dess har hennes värld reducerats till betong, klorvatten och delfiner hopfösta i en familj hon aldrig själv valt.

Liv går förlorade framför våra ögon

Jag följer Missy med blicken och försöker förstå hur någon ens överlever så länge i en värld byggd för att underhålla andra. I fyrtionio år. Det är en livstid som knappt någon i publiken reflekterar över – för dem är hon bara en del av föreställningen. Och medan applåderna ekar runt mig, känns det som om jag är den enda som ser orättvisan.

Jag märker att jag håller andan varje gång Missy och de andra delfinerna kastar sig upp ur vattnet i de höga hoppen, så nära bassängkanten att det känns som att de nästan ska landa utanför bassängen. Bilderna från den där olyckan för några år sedan, när en delfin dog under en show, dyker upp i huvudet. Jag undrar om någon annan här tänker samma sak – eller om allt bara flyter förbi som en del av föreställningen. Själv känner jag bara sorg. Det här är inte underhållning, det är liv som går förlorade framför våra ögon.

Och så märks det plötsligt att något är fel med gruppdynamiken bland delfinerna – en orolig spänning som ligger i luften och inte går att ta miste på. Tränarnas stela leenden avslöjar att de också känner av den oro som sprider sig. Delfinerna verkar ovilliga att lyda, vilket gör situationen ännu mer påtaglig. Det är tydligt att allt inte står rätt till. Showen måste avbryts tidigare än beräknat.

Skratten, applåderna och musiken klingar av och jag känner ett starkt obehag. En sista skymt av Missy som utnyttjats för avel och underhållning så länge och delfinen med ärr och bitmärken över kroppen – typiska spår efter konflikter och trängsel i bassängen. När luckan sänks kan vi resa oss upp och gå, medan delfinerna fortsätter sitt instängda liv i bassängen bakom scenen.

Skriv på för delfinvänligt TUI

Jag går ut från Zoomarine med tunga steg. Parkens försök att förpacka verksamheten som utbildning och familjeglädje förändrar inte verkligheten: det handlar om underhållning som sker på djurs bekostnad. Mina tankar vandrar vidare till resejätten TUI, som tjänar enorma summor på just den här. Bakom de glänsande reklambroschyrerna döljs en verklighet där djurens välmående ställs åt sidan för snabba pengar i nöjesindustrin.

Det är inget annat än en vinstmaskin där djuren betalar priset. Det är dags att vi slutar låta företag som TUI profitera på djurs lidande. Så länge vi fortsätter köpa resor via TUI, matar vi maskinen. Utan reseföretag som TUI och betalande besökare som håller dem kvar skulle det inte vara lönsamt att behandla delfiner på det här sättet.

World Animal Protection samlar därför in namn för att få TUI att säga nej till delfinunderhållning. Skriv på namninsamlingen redan i dag, så är du med och uppmanar TUI att ta ansvar för delfinernas välfärd. Sprid gärna namnlistan och be andra att också skriva på.

Till namninsamlingen