Lyckliga grisar på västkusten

Här berättar Roger om besöket:

Jag förstår från första meningen i vårt samtal att Lars Alfredsson inte har något till övers för den industriella djurhållningen, där grisar stressas och det inte finns tillräckligt med möjligheter att bete sig som en gris. Någon minut in i vårt möte slår Lars fast att grisar ska leva utomhus året om. En gris ska kunna beta och böka.

- Jag träffar alla mina grisar flera gånger per dag, och då menar jag en personlig kontakt med varje gris, säger Lars Alfredsson.
 
Bakom oss har ytterligare grisar samlats. De sniffar och tittar på mig. Vem är du? Jag sträcker fram min hand och de läser av mig. Och förmodligen var jag inte så intressant, för snart går de i väg igen för att fortsätta sitt bökande.

Orädda grisar

Lars har namn på varje gris. Och när han ropar på en gris så kommer den till honom.
 
- Man ska vara positiv mot sina djur och man ska prata med dem och ta sig tid med var och en av dem, säger Lars samtidigt som han kliar en av de större galtarna.

Vi går till ett annat hägn. Där har ett gäng griskultingar fullt upp med att böka och beta. De lyfter dock upp sina huvuden och tittar på mig. När jag tar klivet in i hägnet kommer de mot mig. När jag sätter ner min hand känner jag blöta gristrynen som ivrigt undersöker mig.

Jag vet att grisar börjar böka redan under sin första dag. Jag vet även att grisar är mycket sociala djur. Och jag har besökt många grisfabriker och även ett antal gårdar som håller grisar utomhus. När man besöker djurfabriker ser man stressen hos grisarna och kultingarna brukar springa undan direkt. Sedan tar det en tid innan de sakta närmar sig. Om man gör en häftig rörelse springer de undan igen.

 
Hos Lyckliga grisar är det annorlunda. Här söker de intresserat upp mig. Jag ser ingen stress eller rädsla. Jag kan dock inte tävla mot jorden och gräset i hägnet. Därför lämnar de mig efter en stund.

Mer respekt för grisars behov

Jag sätter mig ner tillsammans med Lars och vi pratar en stund. Jag behöver inte säga så mycket utan Lars berättar ivrigt om hur han har byggt upp Lyckliga grisar och att hans mål är att varje gris ska ha ett lyckligt liv så länge de får leva. När jag ställer en fråga om vad han egentligen tycker om djurfabrikerna där grisar behandlas som varor och tvingas leva på betonggolv ändras hans ansiktsuttryck och han ser riktigt bekymrad och illa berörd ut. Han säger:
 
- Vi borde ha betydligt mer respekt för deras behov.
 
När jag lämnar Lyckliga grisar tänker jag mycket på vad Lars sa och på grisarna som vandrade fritt över stora arealer. Jag tänker på den öppenhet som grisarna visade mot mig.

Vill du läsa mer om vårt arbete för att ge grisar bättre liv?