Inifrån ett slakteri – en veterinär berättar
Nyheter
Hanna Ralfe är en veterinär som bor i London, där hon för närvarande jobbar med digital vård via en app för hundar och katter. Trots att det är ett par år sedan hon utexaminerades minns hon en del av utbildningen som igår - besöken på slakterierna.
Inget av besöken var trevliga. Det värsta var kycklingslakteriet. Jag minns det som att det var burar radade på varandra från golv till tak, fåglar överallt. Det var så stora volymer av djur. Det var obehagligt, de blev så anonyma när de var så många. Och det mörka lilablå ljuset. Så de här arbetarna som hängde upp fågel på fågel. Det var som en skräckfilm. En hade rymt och satt och huttrade precis under där kompisarna hängdes upp. Den bilden har etsat sig fast.
Det var under 2008, under kursen Husdjurshygien, som Hanna tillsammans med klasskamraterna och läraren besökte ett nöt-och grisslakteri, ett kycklingslakteri och ett fårslakteri.
Vi hade haft föreläsningar så vi visste ju hur det gick till. Men det var skillnad att verkligen vara där. Det är alltid en viss procent som slutar äta kött efter de veckorna.
Under 2008, när Hanna gjorde besöken, var det fortfarande vanligt med elektroniska vattenbad för bedövningen av kycklingar. Idag har fler ställt om till koldioxid. Utöver kycklingar så används också koldioxid vid bedövningen av grisar. På nötslakterier får djuren en bult i pannan medan det vid fårslakt oftast används en elektrisk tång.
Hanna berättar:
Det var en stor elektrisk tång som knips fast vid fårets tinningar. Ögonblicket efter att de var döda hängdes de upp och ner för att dra av skinnet. Jag minns när vi kom till grisslakteriet. Det var en riktigt stark baconlukt som låg över hela området, innan vi ens hade gått in. Det blir så eftersom en del i slaktprocessen är att håren på grisens hud bränns bort.
Hur reagerade grisarna på koldioxiden?
Just det såg vi faktiskt inte. De åker ner i ett stort schakt med hög koncentration av koldioxid och därför går det inte att se hur de reagerar under själva bedövningen. På föreläsningar innan besöket hade vi dock fått se en videoinspelning på hur det ser ut i schaktet under bedövningen. Grisarna reagerar kraftigt och blir panikslagna av den höga koldioxidhalten. Väl uppe igen är de medvetslösa. De ska inte känna något vid avblodningen.
Hanna berättar vidare om hur det var på nötslakteriet, än en gång om hur stora volymer av djur påverkade henne.
Det var skakande. Vi, mina klasskamrater och jag, märkte att vi blev avtrubbade ganska fort efter en stund där då de gällde den stora mängden döda djurkroppar vi såg överallt. Däremot var det lika svårt och jobbigt att se rädslan hos de fortfarande levande djuren då de drevs till eller väntade på slakt.
Jag tror personalen skärpte sig lite extra när vi var där. När en blivande veterinärklass med lärare kommer på besök. Jag minns när ett nötkreatur föll ner för rännan, efter att ha blivit “bedövad”. Då pekade min lärare på det och sa att “den där är inte fulllgott bedövad. Den känner fortfarande”. Det syns genom att kolla på hur de domnar av, hur de faller, hur andningen lugnar ner sig. Om reflexerna fortfarande fungerar och om de exempelvis kan lyfta huvudet i fallet är de inte helt medvetslösa.
Hur ställer du dig till kamerabevakning på slakterier?
Jag är för kameraövervakning. Få bort den personal som inte är lämplig att arbeta med djur. Uppdrag Granskning-programmet och de chockerande bilderna frå TV4 för ett tag sedan är exempel där jag tror att kameraövervakning skulle ha varit fördelaktigt. Jag har inte sett något liknande själv, men som sagt så tror jag att de skärper sig när någon utomstående ser på.
Varför tror du att det inte är lag på kamerabevakning av slakterier redan?
Jag tror att det handlar om övervakningsaspekten i Sverige. Samtidigt finns det övervakning på många andra ställen, banker och liknande. Men det är ju för djuren det behövs. För att skydda dem, för vem ska annars ta tillvara djurens rätt? Jag tror att kameror är ett hjälpmedel för att lättare kunna identifiera olämplig personal och skydda djuren från ytterligare onödigt lidande. Så jag tycker absolut inte kameraövervakning känns som en konstig grej.
Vill du skriva på för att slakterier ska övervakas med kameror?
Vi hade haft föreläsningar så vi visste ju hur det gick till. Men det var skillnad att verkligen vara där. Det är alltid en viss procent som slutar äta kött efter de veckorna.