Blicken i elefantens ögon var så ledsen
Nyheter
En personlig betraktelse om djurparker av Susanne Axell, djurvän och journalist, inte minst känd som mångårig programledare för Sveriges Televisions långkörare ”Fråga Doktorn”.
Det första minnet jag har, är hur en mjuk lång elefantsnabel försiktigt dök ned i påsen med jordnötter som min morfar hade köpt åt mig. Jag höll påsen i handen och jag blev snuddad av detta magnifika djur. Ett ögonblick i tiden. I minnet.
Hur gammal var jag? 5–6 år kanske och vi skulle till Skansen för att ”se på elefanterna”. Det blev ingen glad dag, för den djurvän jag var, redan då. Minnet har också kvar något annat. Blicken i elefantens ögon var så ledsen … uppgiven. Den stod på ett torrt betonggolv, lite hö var slängt här och där och runt ena foten satt en fotboja. Ungar som skrek runtomkring. Jordnötter som såldes. Ett stolt djur i total förnedring, för vår skull.
Elefanter, savannens största djur som gillar att vara tillsammans med andra elefanter. Att hålla varandra lite kärleksfullt i svansarna och lunka igenom träden och buskarna. De gillar sin flock och sörjer, precis som vi, när någon anhörig går bort. Det finns mycket känslor i det här djuret. Känslor som vi människor hitintills struntat totalt i. Varför? Vad gjorde det vackra djuret här i Sverige? Kommer jag ihåg att jag undrade. Min snälle morfar hade inget svar.
Slängs hit och dit
Men det finns mer: Ödet som elefanten ”Lunkentuss” fick, kan du läsa om på nätet. Hon var född i frihet men fick tillsammans med Bambina bära 300 000 svenska barn på ryggen och bidrog till inkomsterna … för Skansen. Djuren slängs hit och dit över jorden, utan någon som helst tanke på att de har sin flock, sina kompisar, även i en djurpark.
Många år senare jobbade jag på Radio Stockholm. Då kom en bön om stöd: Elefantskötaren och hjälten-i mina ögon-Dan Köhl, bad om hjälp. Elefanterna Nika och Shiva skulle säljas till djurparken Cricket St Thomas i England. Trots massiva protester, ett genuint stöd av artisterna Lili och Susie (som fick ta emot en hel del elakheter för det) och många inslag om elefanterna i radion, såldes de två fina djuren.
Och Dan Koehl, hjälten, han fick sparken. Så tystar man en röst som kämpade.
Vad hände sen? Shiva blev utmärglad och orkade cirka ett år. Hon fick stödja sig mot väggarna för att kunna stå upp, fick troligtvis inte tillräckligt med mat. Nika såldes vidare till Spanien. Ett land som inte gjort sig känt för att bry sig om djuren. Hennes vidare öde är okänt, då ”djurparken” har satt ett gemensamt döds- och ankomstdatum för Nika. Vad hände?
Inte värdigt
Vi måste stå upp för de vilda djuren! Vill vi se dem ska vi se dem i deras rätta miljö. Det måste komma en dag snart då vi förstår vilket lidande de utsätts för – för vår skull.
De ska inte tvingas till att hoppa genom ringar av eld, dansa på en fånig trumma eller ha en löjlig hatt och göra konster – för vår skull.
Det här är inte värdigt vår planet år 2021. Heder åt sångerskan Cher, som med egna pengar fick ut en elefant från en ”djurpark” i Pakistan. Elefanten, detta sällskapliga djur, hade fått stå ensam i 39 år.
Mina minnen av de ledsna elefantögonen den där dagen i Stockholm med morfar, får jag bära med mig igenom livet. Det gjorde mig ledsen, men också klokare. Aldrig någonsin cirkus, zoo eller så kallade djurparker för mig. Aldrig se på när andra individer på vår jord förnedras och plågas.
Men kämpa måste vi för deras skull. Vi som tror på en bättre värld för ALLA innevånare på den här planeten.
Vi får aldrig någonsin ge upp!