Cristina Lapis berättar om 20 år med björnar i Libearty

För 20 år sedan fanns det många björnar i burar i Rumänien på fruktansvärda platser som bensinstationer, kloster, stugor, hotell, fabriker – ofattbara platser för en björn. Maya var en av de första björnarna jag träffade. Det fanns tre andra i en skidort nära Brașov, men Maya drog till sig min uppmärksamhet. World Animal Protection hade informerat mig om henne efter att ha fått många brev från turister som besökte Rumänien. Så jag besökte henne.

På sätt och vis förändrade Maya mitt och min mans liv, för när jag såg henne lovade jag henne att ingen annan björn skulle dö under sådana livsvillkor. Det var naturligtvis ett dumt löfte, men jag tror att om Maya ser mig nu skulle hon se att jag respekterade det löftet och på grund av henne, eller tack vare henne, finns det nu björnar som mår väldigt bra här. Vi kunde ta hit en hel del björnar som hölls i burar för att ge dem en chans att bli fria, men tyvärr var vi också tvungna att ta in några björnar från det vilda. Det var den enda lösningen – annars skulle de dödas.

Fristad – inte djurpark

Jag hade aldrig tänkt på hur en fristad skulle se ut. Även om min man och jag hade besökt några reservat innan vi byggde vårt – till exempel i Tyskland och Bulgarien – tyckte jag att det inte verkade vara en plats att leva ett naturligt liv på. För mig verkade det som en större djurpark och det var precis vad vi inte ville ha. Så min man tillbringade varje kväll med att tänka, och jag brukade fråga honom: ”Vad tycker du?” Han svarade: ”Jag försöker 'tänka björn'. Jag försöker föreställa mig, om jag var en björn, hur jag skulle vilja leva”.

Så jag tror att det var ur de här funderingarna som reservatet föddes. Det finns en anledning till att det har kallats den mest etiska fristaden i världen – för jag tror att björnarna tycker om att bo här. Det som alltid fastnar hos mig i en djurpark är hur björnarna i burarna bara väntar på den tid då någon kommer för att ge dem mat. Men vad gör de vilda djuren i naturen? De letar efter mat hela tiden och de letar efter en annan björn att föröka sig med. Detta är livet för ett vilt djur – alla vilda djur, inte bara björnar.

Därför försökte vi skapa en speciell plats för björnar där de kan leva som de skulle göra i sin naturliga miljö. Det innebär att de har sin egen rutin. De kan leta efter mat i timmar. Att hitta mat i skogen upptar mycket av deras tid. De tillbringar också tid med att klättra i träd, simma i poolen, leka med de andra björnarna – och ibland bråka med de andra björnarna, som i det vilda.

Tillfredsställelsen värd alla ansträngningar

När vi tar med en ny björn till reservatet är tillfredsställelsen vi känner värd alla ansträngningar vi gör – för att se en björn som aldrig har rört gräs eller sett en skog sträcka ut sin tass för att ta tag i ett träd är något väldigt känslosamt. Att se hur lyckliga de är när de ser gräset, går på gräset, hör fåglarna och vinden utan att vara instängda och att få njuta av sin frihet.

Detta är den största gåvan som vi alla får när vi föds – alla varelser, människor och djur. Men att skapa lycka för dessa björnar kräver mycket arbete bakom kulisserna: mycket arbete av djurskötarna, som förbereder och tar med maten till björnarna. Mycket omsorg från veterinärerna och en hel del praktiskt arbete När vi först tog emot björnarna hade vi till exempel bara byggt två inhägnader, men det räckte inte. Vi var tvungna att bygga en inhägnad för tonåringarna, en inhägnad för ungarna, en inhägnad för mammor med små ungar och till och med en inhägnad för gamla björnar – för när de blir gamla, som björnar i skogen, vill de vara ifred från de andra björnarna när de dör.

För oss, för varje dag som vi kan ”vinna” åt dem, är det fortfarande mycket mindre tid än all den tid som vi som människor har stulit från dem. Så vi byggde en inhägnad för gamla björnar där vi kan behandla dem, ge dem medicin och det hjälper dem att leva längre och i bra form. Alla dessa ansträngningar görs för att vissa av dem har tillbringat 20 eller 30 år under mycket dåliga förhållanden. Varje dag som vi kan ”vinna” och ge dem lite mer tid att leva är  en gåva till dem.

Utbildning för djurvänligare framtid

I början ville jag inte öppna reservatet för besökare. För jag tyckte inte bara att det var de som satte björnarna i bur som var skyldiga, utan också de som gick för att se björnarna, de som betalade för att se dem. De var lika skyldiga som de andra, eftersom okunnighet och likgiltighet kan döda. Men under de senaste 15 åren har jag bestämt mig för att öppna reservatet tre timmar om dagen – inte som en djurpark utan bara för utbildning.

Jag tror att detta var fristadens största bedrift: förutom att rädda djuren också att utbilda människor. För att få dem att ändra sig, så att de förstår att ingen varelse förtjänar att leva i en bur. Även om det här reservatet är av högsta kvalitet, all inclusive och björnarna är nöjda, skulle jag vara ännu gladare om det inte behövde existera alls. Vi måste skydda vilda djur i deras naturliga miljö i stället för att ens placera dem i reservat, eftersom frihet är den största gåva som någon av oss kan få. Det är väldigt viktigt att respektera och skydda detta.

Reservatets nästa steg är att erbjuda ett bättre liv för alla björnungar som vi har tagit in. Men min förhoppning för framtiden är att Rumänien kommer att förvalta sin björnpopulation på ett bättre sätt och att vi inte längre ska behöva ta vilda björnar från skogen och sätta dem i reservatet. Reservatet kommer att förbli en plats endast för djur som inte kan leva ett bra liv i skogen eller som har råkat ut för en olycka eller är sjuka och behöver behandling – inte för vilda björnar i allmänhet. Det är min förhoppning, och även om jag inte hinner se det förverkligas så kommer jag att titta ner och säga när jag är där uppe med Maya: ”Äntligen har vi lyckats”.