Suggors lidande i den globala industriella grisuppfödningen

Kuggar i maskineriet

Genetiskt utvald för att producera så många kultingar som möjligt, börjar suggans vuxna liv med en inseminering. Detta görs ibland redan när hon endast är åtta månader gammal.

Långt ifrån en uppväxt under naturliga förhållanden tvingas hon in i en liten bur. Hon kommer sedan att flyttas från bur till bur resten av sitt liv. Inom den industriella grisuppfödningen är hon en ”avelsmaskin”.

Ensam i en lång rad av burar

Hon kan inte vända på sig, hon är inlåst. Så tillbringar hon sitt liv, sida vid sida med hundratals suggor i samma situation. Hon kan inte umgås med, eller söka trygghet från andra grisar. Hon kan inte komma undan sin situation och hon får aldrig möjlighet att vila.

Suggor hålls i kala burar utan berikning på gårdar med sämre djurvälfärd.

Hennes bur är inte större än två meter lång och mindre än en meter bred. Den är bara något större än hennes egen kropp.

Obekvämt och fyllt av lidande

Det är långt ifrån den bekväma gräsbädden hon skulle leta upp i naturen. Grisar tycker om att vara rena, men suggorna i den industriella grisuppfödningen tvingas ligga i sin egen avföring. Det är trångt och trycket mot stålgallret ger henne sår.

Betonggolvet är hårt och hon är fast, dag efter dag. Av frustration tuggar hon på stålburen som omger henne.

I dessa burar lever suggorna hela sitt liv. De kan inte bete sig naturligt, söka efter föda eller umgås med andra grisar – de hålls ensamma i andra burar. Suggorna blir ofta halta och stressen gör att de ofta skadar sig själva.

Det är inget liv för en gris.

Att föda i en bur

Slutligen, efter att hon tvingats leva i bur under dräktigheten, flyttas hon till en annan bur när hon ska föda. Hennes naturliga instinkt är att bygga bo, men det kan hon inte.

I buren där hon ska föda finns det inte heller något annat än galler och betong.

Hon är väldigt stressad under den tidpunkt då hon skulle behöva koppla av. Det gör att födseln blir ännu mer smärtfylld och utdragen.

När hennes kultingar föds hindrar stålgallret henne från att nå dem. Hon kan inte skapa det band mellan sig och sina kultingar som är så viktigt. 

Kultingarna tas bort för snabbt 

När hennes kultingar endast är tre veckor gamla avvänjs de med tvång och tas ifrån henne. Då placeras hon i en ny bur, bara för att bli inseminerad igen. Den plågsamma cykeln börjar om.

Hon tvingas uthärda många födslar under sitt eländiga liv. Det pågår tills hennes kropp börjar brytas ner och hon inte längre är till någon nytta i den industriella grisproduktionen.

Hjälp oss stoppa det hemska lidandet

Så här ser livet ut för en sugga. Hundratals i varje hus, tusentals på varje gård, tiotals miljoner världen över. 

Men det går att stoppa detta lidande – genom att hålla suggorna i grupp och inte i burar. Det är bra både för djuren och för lönsamheten.

Du kan hjälpa oss att stoppa grisarnas lidande genom att äta mindre griskött och välja kött från grisar som haft det bättre. Ju mindre efterfrågan är på kött från industriellt uppfödda grisar, desto färre grisar tvingas lida.

Friskare och gladare grisar producerar bättre kött.

För att kunna skapa en verklig och långsiktig förändring behöver vi din hjälp att kräva bättre förhållanden för grisar.

Håll dig uppdaterad

Genom våra nyhetsbrev kan du bli bland de första att få veta hur du kan förbättra tillvaron för världens grisar under 2018. Registrera dig här för att få våra nyhetsbrev.

När hennes kultingar föds hindrar stålgallret henne från att nå dem. Hon kan inte skapa det band mellan sig och sina kultingar som är så viktigt.