”Inlärd hjälplöshet”: Ögonvitt­nes­­­skildring från en djurfabrik

Text: Michaela Miller

”Jag kommer ihåg att det första jag la märke till var den fruktansvärda stanken, som stack i näsan och irriterade ögonen och hals. Och så förstod jag att stanken berodde på att de hundratals suggorna i små burar framför mig tvingades att uträtta sina naturliga behov, att kissa och bajsa, på samma plats där de åt. De hade inget val eftersom djurfabriken inte gav dem någon möjlighet att flytta på sig.”

Emi började ta närbilder för att dokumentera deras lidande och hon minns hur plågsamt det var att se in i suggornas ögon: "Deras ögon såg döda ut – det var som om de redan hade lämnat den här världen, som filmer ibland visar hur människor ser ut och beter sig på vårdinrättningar.

Jag frågade experten på djur i livsmedelsindustrin som följde med mig: ’Varför ser de ut så här?’ Hennes svar var så skrämmande att jag inte kunnat glömma det: 'Det kallas för inlärd hjälplöshet'. Hon förklarade att det innebär att ’grisarna har lärt sig att inte känna något hopp inför framtiden, eftersom de vet att de inte kan komma undan de förhållanden de lever i’.”

Under sitt besök fick Emi också se stereotypa beteenden hos grisar för första gången. Det är beteenden som upprepas och är vanliga bland många djur i fångenskap, som stressas av de onaturliga miljöer de tvingas leva i.

”Grisarna som inte såg helt livlösa ut tuggade på stängerna framför sig, om och om igen i samma upprepande mönster. Fradga rann från deras munnar. Jag fick höra att de gör det här för att det är som att deras hjärnor ber dem att göra något: ’Gör något, gör vad som helst så att din hjärna inte dör.’ Det var verkligen hjärtskärande att se hur djurfabriksmiljön påverkade djuren.”

Att öppna människors ögon

När hon blev medveten om allt det här fruktansvärda lidandet, förklarar Emi att hon tidigt förstod hur viktigt hennes arbete skulle kunna vara för att öppna människors ögon för hur det ser ut i djurfabrikerna.

”Många människor har så lite koll på livsmedelsproduktionen att de tror att gårdarna består av söta, små röda lagårdar, grönt gräs. Vita staket och glada djur. Det är chockerande när du besöker en djurfabrik och ser, hör och känner lukten av det lidande som finns där.”

"Sedan jag började arbeta för World Animal Protection har jag också lärt mig så mycket av våra experter om djurs medvetande och beteende – att djur upplever känslor precis som vi gör. Så när jag är ute på fältet är det vad jag letar efter, att lyckas fånga de här känslorna och beteendena med min kamera. På så sätt kan jag hjälpa människor att förstå att det är fel att stänga in och behandla djur på det här sättet.”

Under sitt besök fotograferade Emi smågrisar som föddes. Under normala omständigheter är nytt liv förknippat med hopp – men inte i en djurfabrik. Hon förklarar att förlossningarna var svåra att bevittna när grisarna fortfarande var instängda – oförmögna att röra sig fritt, oförmögna att vända om. Och efter födseln separerades grisarna från sina mödrar med fler stänger.

”De kunde bara komma nära mamman för att dia och hon kunde inte röra sig för att ha kontakt med dem – för att nosa på dem eller för att skydda dem från oss till exempel – för att göra de saker som mammor normalt skulle göra.

Jag fick hålla i en nyfödd gris. En fantastisk liten varelse med vänliga ögon och mjuk hud – det borde ha fyllt mig med glädje, men allt jag kunde känna var bara en stor sorg. Jag visste vilka liv dessa smågrisar skulle få, vad produktionsprocesserna skulle utsätta dem för. Jag visste också att under normala omständigheter, om de fick röra sig och bete sig naturligt, skulle den här mamman ha varit mycket beskyddande och inte låtit en främling som jag hålla i hennes unge.

Nästa dag fotograferade jag hur två dagar gamla grisar, precis som den jag hade hållit i, utsattes för fruktansvärd smärta. De kastrerades, deras svansar kuperades och deras tänder klipptes – allt utan bedövning. Det var hemskt att höra skriken och se hur de led.”

Påfrestande för både djur och människor

Emi förklarar att de flesta anställda hon har pratat med i djurfabrikerna inte trivs med sina jobb. De berättar att den påfrestande miljön där djur utsätts för lidande gör att de mår dåligt men känner sig fångade: ”De säger saker som:  ’Vi vill inte göra det här längre... Det här är inte den typ av jobb vi vill ha. Men det är de enda jobb vi kan få i det här området’.”

Under sin tid i World Animal Protection har Emi fotograferat grisar i omkring 15 djurfabriker. Hon säger att den inte blir lättare, men att hon nu vet vad hon kan förvänta sig. I kontrast till de besöken kan hon ibland få studera ett mer naturligt beteende hos grisar på gårdar med en bättre djurvälfärd.

”Att titta på mer normala förhållanden mellan suggor och kultingar kan ge en större förståelse för hur de skapar sociala relationer, hierarkier och hur de kommunicerar naturligt. Till exempel såg jag hur suggor ropade till sina ungar att komma och äta och hur de gav ifrån sig olika ljud för att få dem att lyda.

Jag såg en grismamma säga till två smågrisar att sluta slåss ned varandra. Bara en arg fnysning fick dem att sluta!”

Emi säger att atmosfären på gårdar där grisarna får röra sig friare är mycket annorlunda för de anställda också. De kan utveckla en förståelse för grisarnas naturliga beteenden, individuella personligheter och ta hand om dem på ett mer empatiskt sätt: ”På en gård kändes det så bra att se en anställd hjälpa en sugga som skulle föda – till och med klappa henne för att hjälpa till att slappna av och lugna ner sig.”

På den här gården tog Emi en av sina favoritbilder: ”Det är en sugga som värms av solen när den går upp. Hon blundade och trivdes i solljuset. Jag minns det väldigt tydligt för hon var som vi när vi inte sett solen på länge och bara vill njuta av värmen.

Emi säger att hon kommer att fortsätta att dokumentera hur djuren har det i djurfabriker – för att fånga deras medvetande, deras personligheter, deras känslor. Hennes engagemang är lika starkt efter 10 år i World Animal Protection.

”Det är alltid tråkigt att besöka djurfabrikerna och se de här djuren. Vi vill allihop rädda varenda en av dem, men det är ju inte möjligt när vi är på uppdrag. Jag påminner ständigt mig själv om den större perspektivet och hur deras livsöden kan öka medvetenheten och visa fler människor hur de lever. Mitt syfte är att visa människor varför djurfabrikerna måste stoppas – att visa hur det är så att de protesterar. Det fins inga röda lagårdar, inga vita staket, inget grönt gräs – bara djur som lider och inlärd hopplöshet.”

Tillsammans skapar vi en djurvänligare värld!

World Animal Protection arbetar för att stoppa djurs lidande både i Sverige och andra länder. Vårt arbete handlar särskilt om att hjälpa djuren i livsmedelsindustrins djurfabriker och se till att vilda djur får leva i frihet i sina naturliga livsmiljöer.

Våra insatser för djuren hade inte varit möjliga utan gåvorna från våra supportrar. Vi är mycket tacksamma för din hjälp.

Hjälp djuren

Jag fick hålla i en nyfödd gris. En fantastisk liten varelse med vänliga ögon och mjuk hud – det borde ha fyllt mig med glädje, men allt jag kunde känna var bara en stor sorg.