Pernilla gjorde skillnad på slakteriet

Jag var en besvärlig typ. La mig i allt och satte ner foten så snart jag tyckte att något gick fel till, säger hon.

Idag slaktas 180 000 till 200 000 kycklingar varje dag på svenska kycklingslakterier. Pernilla arbetade på ett av dem. Hon säger:

Jag hade ingen aning om hur plågsam processen var. Jag trodde ju att jag skulle få se kycklingar som kom in i gasmolnet, andades in och somnade. Men så var det inte. Jag vet inte hur lång tid de stod där och kippade efter luft innan de somnade. Men för länge! De upplevde obehag, det var tydligt. Grisar reagerar likadant, det är hemskt! Varför kan man inte använda samma typ av gas som smådjursveterinärer använder? De sätter ju bara på en mask och sedan somnar djuret in? Men det är väl för dyrt, misstänker jag. Det handlar bara om pengar. 

Gasen som används som bedövning idag på kyckling- och grisslakterier är koldioxid. Vid avlivning på veterinärkliniker används istället mer snabbverkande gas.

Tror du att kameraövervakning hade förändrat kycklingarnas situation på slakterier?

Såklart att det hade förändrat! När det gäller insomningen hos kycklingarna vet jag inte exakt hur. Men gällande de senaste avslöjandena, exempelvis Uppdrag Gransknings program för ett tag sedan, är jag övertygad om att det hade förändrat. Usch, när de slog och sparkade den där stackars grisen. Förfärligt. Så ja, när det gäller så tror jag kameraövervakning kan vara avgörande. Då måste ju personalen skärpa till sig, om de vet att de har ögonen på sig hela tiden. 

Hur föreställer du dig att ett samhälle utan djurlidande ser ut? 

Hm, det är svårt det där. Jag har vänner och familj som säger “Jag skulle aldrig någonsin sätta min fot på ett slakteri”. Men om du inte vet något kan du heller inte göra något åt saken. Jag tror inte att det är slakten som är problemet. Dö ska vi alla göra någon gång. Det är just lidandet jag är emot, och det tror jag kan minskas med hjälp av kameraövervakning. Det var inga hemska upplevelser för djuren vi slaktade hemma när jag växte upp. Vi åt bara kött som vi slaktat själva. Djuren visste ingenting, de var hemma i sin trygga miljö och sedan avlivade vi dem. De led inte. Det är insomningen som är det hemska och hur vissa människor behandlar djuren innan dess. 

Hur ser du tillbaka på din tid som slakterianställd idag? 

Ja, jag var inte lätt att ha och göra med. Jag kände att det var bra att jag var där, och kunde göra skillnad. Det blir ju så, när en jobbar med djur! Det är så lätt att halka in i den allmänna jargongen som redan finns på en arbetsplats. Det är hjärtskärande men en mycket viktig fråga. I slutänden är det policyn och företagens ledord som sätter riktningen. Ju mer vi pratar om etik och sättet att bemöta levande varelser, desto lättare är det att förändra sitt arbetssätt.

Vill du skriva på vår namninsamling för att få kameraövervakning på slakterier?

Skriv under

Jag hade ingen aning om hur plågsam processen var.