Grisar i bur
På många håll i världen, även i EU, hålls suggor i burar. Denna så kallade fixering innebär att suggan hålls instängd i en smal metallinhägnad – upp till fem veckor. Fixeringen hindrar suggan från att umgås med sina kultingar, förutom att dia dem. Efter att kultingarna är avvanda, oftast alltför tidigt, insemineras suggan igen och sätts återigen i bur. Hon får kultingar två gånger om året.
Buren gör att suggan inte kan få utlopp för sitt naturliga beteende. En sugga är i genomsnitt 40 cm bred och 171 cm lång, burarna är 60 cm breda och 200–240 cm långa. Ofta får hon sår och tryckskador och golvet är hårt, ofta av betong och utan strö. Hon kan inte gå omkring eller ens vända sig om. När hon ska föda får hon inte bygga bo, vilket är viktigt för henne. Det gör att födseln kan ta längre tid och ökar risken för komplikationer.
Sedan 2013 är det förbjudet att hålla suggor i bur under hela graviditeten, vilket var tillåtet innan dess. Nu måste de hållas i grupp fram till en vecka innan de ska föda.
Experter från organisationen Compassion in World Farming fick när de besökte grisgårdar i Polen bevittna fixerade suggor som kämpade för att hitta en bekväm ställning att föda i, men inte lyckades. Suggorna tvingades föda utan att kunna sträcka eller vända på sig, och stod på ett hårt underlag. Kultingarna tuggade ibland på suggans svans och hon kunde inte stoppa det. Suggorna som inte fick födosöka tomtuggade eller bet på gallret.
I Tyskland och Frankrike hålls 99 % av alla grisar i bur, i Spanien och Nederländerna är siffran 98 %. I Sverige förbjöds fixering 1988, i Storbritannien 1999 och i Norge år 2000. Danmark tillåter fixering i upp till tre dagar, Nederländerna fyra, Österrike 10 dagar. Det är dock svårt att övervaka att reglerna följs.