Ett besök på El ”must NOT” de Canarias

Loro Parque betyder ”papegojpark” på spanska. Idag ryms 4 000 fåglar tillsammans med andra större djurarter som delfiner, späckhuggare, sjölejon och gorillor. Vår kampanjansvariga Lina Dahl besökte parken i början av året och berättar om upplevelsen:

En båt tog mig från Gran Canaria, där mitt hotell var, till Teneriffa. Jag hann drömma mig bort om att få se vilda flasknosdelfiner i havet som skiljer de två turistöarna från varandra. Innan avresan hade jag läst att delfiner kan ses året runt utanför dessa kuster och min blick var konstant fäst vid de skvalpande vågorna.

I bakhuvudet ringde vetskapen om att dagen skulle erbjuda precis motsatsen till frihet. Jag var nämligen på väg att besöka Loro Parque – djurparken som beskriver sig själv som ”den bästa i världen”. 

En buss tog mig till  Loro Parques stora parkering, tillsammans med en mängd andra turistbussar. Jag bestämde mig för att gå direkt till delfinshowen och läktarna var redan fulla av människor när jag kom. Allt inleddes med tonerna av John Lennons ”Imagine”, en låt om frihet och önskan om en bättre värld.

Papegojor flög från läktaren mot bassängen och tillbaka, instruerade av sina tränare. Plötsligt fick jag syn på sex delfiner som hade släppts in via luckor under vattnet - från den andra bassängen som besökarna inte fick se. Showen hade börjat.

Delfinerna hoppade högre och högre tillsammans över pinnar och rep – till sist var det så högt upp i luften att publiken jublade av hänförelse. Jag själv höll andan, rädd för att någon av delfinerna skulle komma till skada.

En delfin drog en tränare snabbt genom vattnet med hjälp av sin nos och publiken verkade inte kunna sluta klappa händer. För varje trick som delfinerna gjorde, blev de matade med död fisk. Jag undrade hur hungriga de var för att lockas att göra konster, eftersom fisken är deras belöning.

En tränare ger tecken till en delfin som plötsligt strandar på bassängkanten. Tränaren berättar om delfinens anatomi och jag räknar minuterna som den behöver vara ovanför vattenytan i onaturlig ställning. En liten flicka från publiken bjuds in och sätts i en liten båt vid bassängkanten. Tränaren instruerar vad en av delfinerna ska göra och när delfinen kommer nära gråter flickan hysteriskt. Publiken fortsätter att klappa händerna.

Luckorna i bassängen öppnas igen när showen är över. En delfin vägrar lyda sin tränare och väntar länge med att simma tillbaka. Det är kanske inte så konstigt då delfinerna lever i den andra bassängen under resten av dygnets timmar där de bara kan simma runt, runt, runt – ett stenkast från de fria flasknosdelfinerna i havet.

För oss besökare innebar det en underhållning i ljuva musiktoner som varade 20 minuter. För delfinerna innebär det fyra uppträdanden om dagen i buller, året runt. När jag går därifrån rinner tårarna precis som på flickan i den lilla båten vid bassängkanten, men av sorg. Jag går ut och förbi de oändligt många fågelburar med papegojor som står mitt i det gassande solljuset, bortglömda av världen.

Delfinarier och andra attraktioner existerar endast eftersom det går att tjäna pengar på underhållningen. Ett liv i fångenskap är helt enkelt inget liv alls för delfiner. De är vilda djur, inte underhållare. Just nu finns det över 3 000 delfiner runt om i världen som lider – låt detta vara den sista generationen av delfiner i fångenskap.

Skriv under för att skydda delfinerna

Om även du tror att delfiner hör hemma i det vilda, skriv gärna på vår namninsamling för att få Expedia Group att sluta marknadsföra delfinunderhållning.