Att krossa en elefants livsvilja

Det som görs för att förbereda en elefant till att kunna agera underhållning för människor är att arbeta mot det som kallas inlärd hjälplöshet. Det är en term inom psykologi som kommit fram genom experiment där hundar utsattes för elchocker om och om igen oavsett vad de gjorde, tills de uppnådde ett tillstånd där de insåg att vad de än gjorde var det meningslöst och därför slutade med alla initiativ.

Att ”träna” en ung elefant på detta sätt innebär att stänga in den i ett litet utrymme och neka den mat eller andra behov. Att sedan misshandla djuret så fort denne visar någon form av initiativ eller vilja. Efter tillräckligt lång tid med att uppleva våld och nekande av alla behov kommer elefanten att gå in i total lydnad, alltså inte längre protestera mot någonting. De som överlever vill säga, för alla gör inte det.

Efter det behöver den bara påminnas ibland med att visa verktyget som används under nedbrytningens våld, en ”Bullhook” eller ”Ankus”, som är en stav av metall med en vass, krokig ände.

Denna träning sker i olika former med asiatiska elefanter men det ska inte ses som någonting begränsat till Asien då det också utförs i ”västerländska” länder där elefanter ska bete sig fogligt för underhållning.

Utöver att gå in i inlärd hjälplöshet gör denna process också ofta att elefanten utvecklar posttraumatiskt stressyndrom. Detta är ett tillstånd som kan hålla någon ”foglig” under många år men som plötsligt, av en triggande händelse, kan göra att individen reagerar med kraftfull våldsamhet. Det är det vi ser hos elefanter på cirkus eller inom turism som plötsligt springer amok och börjar döda människor. Det är alltså, inte heller för människor, en säker träningsform.

Utöver den fysiska misshandeln som träningen innebär är det framför allt ett enormt psykiskt trauma. En del elefantmammor tränas genom att tvingas se på när deras ungar bryts ned. Alla som någon gång har älskat, och som inser att elefanters känslor för sina nära är lika våra egna, kan förstå vad det här gör med en individ.

Skillnaden mellan elefanter och en del andra djur vi använder oss av är att elefanten inte är domesticerad. För att bli domesticerad krävs det att ett djur lever i många generationer nära människan och det är inte så det har sett ut för elefanter. I Asien finns en tusenårig tradition av att hålla elefanter i arbete men i allmänhet har praxis varit att hämta ungar från det vilda och ”tämja” dem. Därför har denna process aldrig uppstått och elefanten är i grunden fortfarande ett vilt djur.

Det närmaste vi kommer en domesticerad elefant idag är de generationer i sträck som lever på djurparker, vilket i sig blir paradoxalt då det är just den vilda arten vi önskar bevara där. Det är mycket svårt att tänka sig idag att kommande generationer av djurparksuppfödda elefanter någonsin kommer att kunna släppas ut i det fria och kunna leva där.

Elefanten är helt enkelt inte ett djur som ska leva för att underhålla eller arbeta för människan. Det bästa vi kan göra för dem är att verka för deras naturliga habitat och att de ska kunna leva fritt där.

Skrivet av Therese Lilliesköld, Etolog, Master i Antrozoologi och författare till boken ”När elefanter drömmer”.