Hidden Mini Bali Zoo – inget semesterparadis

Hidden Mini Bali Zoo är precis som namnet beskriver ett liten, avsides djurpark på Bali. Området är inte stort, men det rymmer ett stort antal vilda djur. Här kan besökare röra sig mellan inhägnader med många olika djurarter – mängder av instängda djur som inte får leva naturliga liv.  

Redan innan jag kom innanför entrén kände jag lukten från inhägnaderna – en tung, instängd lukt som påminde om avlopp. Bara några steg in möttes jag av en bur med två små fåglar. Båda hade tappat, eller dragit av, stora delar av sina fjädrar. Nästan hela metallburen var brun och det var svårt att avgöra vad som var rost och vad som var ingrodd smuts.

Precis som på många andra djurparker fanns det djur som besökarna knappt ägnade en blick. De gick bara förbi – som om vissa arter inte ansågs tillräckligt intressanta för att stanna upp vid. Ibland passerade jag en tom inhägnad. Jag kunde inte låta bli att undra vilket djur som tidigare hade levt där. En liten yta, helt utan stimulans. Men det som fastnade hos mig var tanken på alla djur som fortfarande fanns där – instängda på ett liknande stimulansfattigt sätt, med dagar som såg likadana ut. Allt för att tjäna pengar genom att locka dit besökare. 

Bagong höll händerna för ansiktet 

Jag gick vidare in i parken och kom fram till en liten inhägnad som mest liknade en stor bur. Där fanns tre långsvansade makaker. En av dem hette Bagong och var albino. Han satt hopkrupen i ett hörn och försökte skydda sina känsliga ögon från det starka solljuset. Större delen av tiden höll han ansiktet gömt i händerna, som om han försökte stänga ute både ljuset och omgivningen. 

För albinism innebär att djur saknar eller har mycket lite pigment i huden, pälsen och ögonen. Det gör dem betydligt mer känsliga för solljus, särskilt i ett tropiskt klimat som på Bali. I naturen kan de själva söka skugga, röra sig fritt och anpassa sitt beteende efter förhållandena. I en liten inhägnad är de möjligheterna kraftigt begränsade. 

Runt buren stod besökare och fotograferade. Några pekade på Bagong och kommenterade hur ovanlig han såg ut. För många var han en intressant sevärdhet. För mig var det svårt att inte se ett djur som mådde dåligt och försökte skydda sig i en miljö där han inte hade någonstans att ta vägen. Jag stannade ett tag hos Bagong och ville inget annat än att hjälpa honom, inte minst skydda honom från solens ljus.  

För att få kontakt med personalen pekade jag mot honom. Jag försökte visa hur han satt och hur obekväm han verkade i den starka solen, men mina försök möttes av likgiltighet. De nickade kort och utan att stanna upp. Jag stod kvar en stund till, osäker på vad jag kunde göra mer. Det fanns ingen skugga att flytta honom till, ingen enkel lösning inom räckhåll. Bara en liten bur och ett djur som tydligt försökte hantera en miljö som inte tog hänsyn till hans behov. Till slut gick jag vidare, men bilden av Bagong stannade kvar. Hur han satt där med händerna över ansiktet, som om han försökte göra sig själv mindre synlig och komma bort från en plats där han var ständigt exponerad. 

Närkontakt 

En stor del av upplevelsen i parken kretsade kring att besökare skulle komma så nära de vilda djuren som möjligt. På olika platser uppmuntrades turister att hålla, bära och bli fotograferade med djur av många olika arter.  

Där fanns flyghundar, som personalen påstod var ”blinda på dagen” – en förklaring som ofta används för att få besökare att tro att de nattaktiva djuren inte påverkas så mycket av att hanteras under dagtid. Jag såg papegojor, en albino-pyton, en liten uggla fastsatt i en kedja och flera spindlar, bland annat tarantellor, som placerades direkt på besökarnas ansikten för att skapa spektakulära bilder. Där satt också två större två ugglor som enligt personalen inte längre kunde flyga. När de mindre djuren inte användes i fotografering låg de i små plastlådor, där de väntade tills nästa besökare ville hålla i dem.  

Personalen frågade om jag ville hålla i några av djuren. Jag tackade nej. De skrattade när de såg att jag rös och att gåshuden spred sig över mina armar. Jag skrattade tillbaka och sa att det berodde på att jag var rädd för djuren. Det var enklare än att förklara sanningen. Det de inte visste var att min kropp reagerar så när känslorna blir för starka – både av glädje och sorg. Den här gången handlade det inte om glädje. Det var en reaktion på det jag såg framför mig: vilda djur som gång på gång lyftes upp, hölls fast och användes som rekvisita för människors semesterbilder. Jag försökte hålla masken, men kroppen avslöjade mig. 

Många arter – inget val 

Djuren i parken var av olika arter med olika behov, men de hade en sak gemensam: de hade inget val. De kunde inte välja om de ville bli hållna, fotograferade eller ha människor alldeles inpå sig. För besökaren kan det upplevas som ett kort och spännande möte. För djuren innebär det att gång på gång exponeras för närkontakt med nya människor, hela dagen. 

Det fick mig att fundera över vad det egentligen är vi vill uppleva när vi möter vilda djur. Är det inte just deras vilda liv som fascinerar oss – deras naturliga beteenden, deras sociala relationer och deras plats i naturen? När ett vilt djur hålls instängt för att underhålla människor förloras mycket av det som gör arten unik. Kvar finns djuret, men inte möjligheten att leva det liv som det är anpassat för. 

Besöket på Hidden Mini Bali Zoo blev ännu en påminnelse om hur djur i turistattraktioner ofta värderas utifrån hur intressanta eller ovanliga de är för människor, snarare än utifrån vad de själva behöver för att må bra. Det som marknadsförs som en unik upplevelse för besökaren kan innebära ett liv med begränsad frihet, ständig exponering och få eller inga möjligheter att bete sig naturligt. 

Skriv på för djurvänlig turism 

Som turister har vi större möjlighet att påverka än vi kanske tror. Om vi väljer bort attraktioner där vilda djur hålls i fångenskap eller används för närkontakt och fotografering skickar vi en signal om att djur inte ska vara rekvisita för vår underhållning. Den bästa upplevelsen av vilda djur är den där de får förbli just vilda. 

Genom att skriva under vårt djurvänliga löfte säger du nej till djurplågeri och ja till djurvänlig turism. Ditt ställningstagande är ett tydligt budskap till turistindustrin att djurvänligt resande är viktigt. 

Skriv på och gör skillnad för djuren!

Jag skriver på för djurvänlig turism