Den nya filmen om Dumbo – elefanter och människor på film

Men gör den det? Therese Lilliesköld från Empatia har arbetat med elefanter i många år. Hon har sett filmen tillsammans med en 11-åring och här är hennes analys med djurskyddsperspektiv. Varning - första stycket avslöjar slutet.

Tim Burtons nya version av klassikern Dumbo föregicks av diskussioner om djurskydd redan innan den producerades. Djurrättsorganisationen PETA i USA gick nämligen ut med att bönfalla Burton om att ge filmen ett nytt slut och låta Dumbo och hans mamma hamna på en fristad. Slutversionen av filmen gick ett steg längre och fraktade de båda elefanterna till Indien, där slutscenen visar hur de vandrar fria i en regnskog och möter en stor grupp vilda elefanter, som givetvis godmodigt accepterar att lilla Dumbo flyger över dem i stora cirklar.

Filmen väjer inte för de mörkare sidorna av cirkuslivet och visar förnedrande konster, ett skräcklikt zoo med utklädda djur som ska skrämma besökarna och en elak elefanttränare med piska. Denne blir dock snabbt avlägsnad ur storyn genom att helt sonika få en enorm trä-mast över sig och avlida. Skildringen av hans beteende är visserligen barnanpassat våldsam men ändå inte överdrivet försiktig. Elefanterna visas som det de är på cirkus, en handelsvara, där Fru Jumbo efter en ilske-attack blir skild från sin unge och såld till halva priset. Senare i filmen ska hon avlivas och mannen som för bort henne får rådet att unna sig ett par nya skor, de han har på sig har tidigare berättats vara tillverkade av elefanthud.

Det är flera teman i filmen som ger ett förvirrande intryck. I något slags försök att hålla sig politiskt korrekt kring djurfrågan är denna cirkus nämligen endast befolkad av sällskapsdjur, en apa som spelar klassisk lustigkurre och elefanter. Många djur som på tiden som filmen utspelar sig var vanliga på cirkusar, som tigrar och sjöelefanter, lyser med sin frånvaro. Man har också gjort en ansats att låta bli att förmänskliga djuren genom att inte låta dem tala, och relationen mellan musen Timothy och Dumbo är helt bortraderad ur historien. Trots detta är det just förmänskligandet i filmen som är dess stora problem. Elefanterna förstår allt människorna säger och Dumbo, som då ska föreställa ungefär en vecka gammal, har inga problem med att förstå logiken i att om han bara lär sig flyga inför publik kommer hans mamma att kunna köpas tillbaka.

Utöver att låta Dumbo och hans mamma bli fria i slutet visas en annan slutscen, där den tidigare hårt ekonomiskt ansatta cirkusen plötsligt blomstrar eftersom de nu ”är en cirkus där de inte tror på att hålla vilda djur i fångenskap”. Ironiskt nog yttras detta samtidigt som kameran zoomar in på den utklädda apan. Det är uppenbart att Tim Burton velat visa sig stå på djurens sida här. Men det bestående intrycket man får med sig är inte att ha sett en film som propagerar mot att vilda djur ska vara fångna, det är att man just fått se en högst förmänskligad form av relation mellan människor och elefanter.

Men spelar det någon roll om det är det egentliga intrycket? Är detta inte bara en film, dessutom en barnfilm, en stunds underhållning som inte ger några bestående känslor? Om man tvivlar på filmens makt att påverka människans sätt att se på djur kan man bara gå tillbaka i historien till andra Disneyfilmer. Det mest extrema exemplet är givetvis ”Pongo och de 101 dalmatinerna” som gav upphov till en fullkomligt enorm efterfrågan på dalmatinervalpar och vars sviter, i form av mängder av dumpade hundar på hundhem och en sönderavlad hundras, fortfarande lever kvar. Ett exempel som ligger närmare i tiden är att ”Game of thrones” skapat ett sug efter stora, varglika hundkorsningar och i vissa länder även rena varghybrider. Ett enormt djurskyddsproblem alltså, och ja, även vuxna påverkas av hur relationen mellan djur och människor skildras.

En elefant som tvingar underhålla människor 

Verklighetetens Fru Jumbo på cirkusar idag lever med ett våld som är mycket långt ifrån barnanpassat. De filmer som smygtagits av våldet som brukas för att få dessa vilda djur att uppträda på cirkus är så brutala att många vuxna inte klarar av att se dem. I Sverige har vi äntligen fått ett förbud mot elefanter på cirkus och många cirkusar kände vart vinden blåste och avslutade detta redan innan lagen kom. Men de elefanter som har uppträtt här hos oss har bara flyttats till andra länder där det ännu är tillåtet. Man behöver inte resa långt för att se elefanter på cirkus. Men det finns ingenstans dit man kan resa för att ha närkontakt med en elefant utan att det sker till ett oerhört högt pris för elefanten.

Därför är det ett problem när ”snälla” människor på film har underbara band till elefanter, hur frisläppta de än blir på slutet. Fru Jumbo kan i filmen misshandlas hur mycket som helst men hon är ändå vänligt inställd till filmens hjältar, två barn och deras far som nyss kommit hem från kriget. Jag tog med mig min kloka elvaåring på bio för att se Dumbo. Han är väl medveten om problemet med djur på cirkus så det var inget nytt för honom. Men när jag frågade honom efteråt vad han tänkte på svarade han att det verkar mysigt att umgås med elefanter. ”Inte vilda, men de tama”.